amandahemlig

En sjukt produktiv helg. Tack vare mamma och pappa. Smäckte upp tavlor och skyltar i Pandabo't och jag fick ett bryt och tvättade alla överdrag till soffan. Och jag fick hänga med Sofia + hundar hela lördagskvällen. Värt! I söndags drog vi och köpte grejer till 25-års festen och en hallmöbel, äntligen, som jag tänker modda med sprayfärg. Hade jag haft en symaskin hade jag sytt ett fint överdrag till dynan också, men nu har jag ju inte det. Tänkte nog göra något slags "hemma hos"-inlägg snart. Stay tuned.

Vet inte vad jag ska skriva egentligen. 25 år, allt var himla fint. Kalas hemma i mitt Pandabo, tusen kakor, presenter, kramar och smått hysterisk släkt. Precis som det ska vara liksom. Men nu är den slut och jag önskar att födelsedagar varade lite längre. Tack och puss.

Veckans Pannfajt. Uppgift: skriv utifrån en sjuklings perspektiv. Vet inte riktigt hur nöjd jag blev den här gången, men nåväl.

Håret smetade i flottiga stripor runt ansiktet när jag ännu en gång kastade mig över toastolen och gjorde mig av med det min kropp ansåg oönskat. Själv önskade jag att det fick stanna kvar i magen där det hör hemma.

Förvånad över mängden och ljuden jag lyckats få ur mig vilade jag armbågen på sitsen och stödde min febriga panna, strök striporna ur ögonen och andades ut. Där får man för att man avnjöt ”Dagens Paella” på en något tveksam restaurang på en av semesterortens bakgator.

På skakiga ben reste jag mig långsamt upp och tvingade min kropp framåt och slutligen ner i den studsiga hotellsängen på Sunnyside Resort. Den 40 gradiga värmen matchade min egen kroppstemperatur, ingen optimal vistelseplats för den döende precis. Lakanet var blött av svett och tårar och jag kände mig lika miserabel som jag antagligen såg ut.

Min make sov utmattad nere i en av solstolarna vid hotellets pool, glad över att ha valt ”Dagens Soppa” vid restaurangbesöket. Och även om jag själv skickat ner honom dit för att slippa kräkfestivalen var en liten del av mig förbannad för att han inte satt vid min sida och klappade mig på pannan. Beredd att lyda minsta vink om vatten eller spann. Nåväl, utan honom hade jag inte kunnat ta mig till den studsiga hotellsängen överhuvudtaget.

Fan, jag borde vetat bättre.

Jag kan knappt tänka på det här utan att brytas på mitten och aldrig bli hel igen. Han var min i tretton jävla år. Och nu finns han inte mer. Fan.