amandahemlig

Jag skulle ritat idag, men det går bara inte. Så jag struntade i det och skrev istället. En Pennfajts-uppgift där man ska skriva om hur det är att leva med en författare. Varsågoda.

Röklukten sticker till i näsan och jag vaknar med ett ryck. Efter några millisekunders förvirring förstår jag att det är Amanda som sitter med sitt nattsvarta morgonkaffe vid köksfläkten och röker. Stirrandes in i kaklet, precis som hon brukar. Varje morgon. Jag ligger kvar och väntar på ljudet av tangenter. Efter ciggen kommer inspirationen, brukar hon säga. Och det gör den.
Amanda kommer in till mig med en kopp kaffe en halvtimme senare, pussar mig på pannan och stryker mig på kinden. Kärlek i ögonen och nikotinfläckar på fingrarna.
Jag ler och blåser på det rykande kaffet.

Nästan ett kapitel senare ger vi oss ut i höstkylan, svaga solstrålar letar sig igenom trädkronorna, och hon har sin lite för stora stickade mössa på sig. Jag ser hur hon insuper varje ögonblick och ser på saker på ett speciellt sätt. Som om hon ser de för allra första gången. Hon älskar hösten. Ibland tar hon upp sitt anteckningsblock och skriver, små ord med spretig handstil.

Det märks att det är en riktigt bra skrivdag. Hennes hår är ihoptrasslat till en stor knut mitt på huvudet, ögonen är lätt stirriga och det verkar som om hon inte kan skriva fort nog. Tangenterna smattrar, och kaffebryggaren puttrar. Jag vet att hon inte ska bli störd, vill inte tappa spåret.

Men det är ändå de dagarna med skrivkramp jag uppskattar mest. Det är då jag får ha henne för mig själv. Tätt omslingrade i sängen, och jag får vakna av hennes kind mot mitt bröst istället för en stickande röklukt i näsan.